Hur fiskpinnen kom till Sverige

I Sverige var det företaget Findus som först började tillverka och sälja fiskpinnar. Idén kom från USA. När fiskpinnen fyllde 50 år kom företaget med berättelsen om hur det gick till när fiskpinnen kom till Svergie. Detta är alltså företagets egen berättelse:

"Året var 1956...

"Om två veckor skall vi lansera Fish Sticks!" Karl Evert Flinck, en legendarisk produktutvecklare på Findus, hade nåtts av ryktet att en grossist skulle börja importera Fish Sticks från USA. För marknadsledaren Findus var det viktigt att vara först på marknaden med nyheter och produktutvecklaren Flinck hade redan 1953 vid ett besök i USA uppmärksammat att Fish Sticks var en försäljningssuccé.

Planen var att Findus fabrik i norska Hammerfest skulle börja med produktionen men eftersom de ännu inte hade hunnit komma igång då importryktet tog fart, förlades produktionen istället till Bjuvfabriken utanför Helsingborg. Prover skickades flygledes från USA till Bjuv och dessa analyserades noga: paneringen skrapades av och vägdes, fiskbitarna mättes och det bestämdes att de svenska fiskpinnarna skulle efterlikna de amerikanska så långt det var möjligt. I Bjuv fick produktionspersonalen i uppdrag att göra 500 kg fiskpinnar inom två veckor! Detta för att vara säkra på att Findus fiskpinnar skulle hinna ut till de dominerande butikerna innan en eventuell importbåt från USA med Fish Sticks skulle komma fram. Om nu ryktet var sant.

Först gällde det att snabbt tillverka de första djupfrysta fiskblocken ur vilka man skulle såga ut de avlånga fiskpinnarna. Den enda plattinfrysare som då fanns tillgänglig var i Listerlandets Fryserier i Hörvik. Där hade Findus redan en mindre tillverkning av djupfryst fisk. Frysramar tillverkades hos en liten verkstad och höjden gjordes till endast ca15 mm för att senare spara in ett moment. Ramarnas längd och bredd anpassades till plattorna i frysskåpet. Fiskfiléerna packades korsvis så att få håligheter och isfickor bildades i blocken.

Ramarna placerades på plintar och filéerna lades direkt i ramarna utan något emballage.

Fiskfiléerna hade hög vattenhalt och utvidgade sig följaktligen vid infrysningen - så mycket att de tunna blocken blev omöjliga att knacka ur ramarna! Ramarna slipades och smordes in med matfett men det hjälpte inte. Räddningen blev en domkraft som någon hade i sin Volkswagen...

Efter ett par intensiva dygn var dock det första halva tonnet med opanerade fiskpinnar klart och transporterat till Bjuv. Karl Evert Flinck hade under mellantiden skaffat en liten fritös från ett litet dotterföretag till Åkerlund & Rausing som sålde och hyrde ut maskiner för tillverkning av Donuts-munkar. I oljebadet fördes munkarna runt av ett stjärnhjul under friteringen. Munkarna flöt fint, men fiskpinnarna sjönk och brände fast på värmeelementen! Verkstaden gjorde snabbt en rund rostfri plåt som skruvades fast några centimeter ned i oljebadet men trots försänkta skruvar så blev det fula repor i paneringen. Plåten togs av och ny hållare svetsades fast på plåtens undersida. Så småningom var problemen lösta och fritösen kom igång. 10 fiskpinnar i minuten friterades och innan dess rullades pinnarna för hand i skorpmjölspaneringen. Det var viktigt att fiskpinnarna inte friterades helt igenom, en frusen kärna i mitten måste finnas kvar så att pinnarna inte bröts vid den fortsatta hanteringen.

Efter friteringen kyldes fiskpinnarna ner fortast möjligt. Detta skedde på nätbrätten i en infrysningsställning som byggts in med masonit. På toppen riggades en trumma upp till en ventilationsfläkt i taket. Rotationsriktningen på fläkten ändrades så att kall ytterluft pressades ner och kylde de varma fiskpinnarna. De packades sedan i helt vita, vaxade kartonger som efter infrysning slogs in i tryckt dekorerat vaxpapper och värmeförseglades för hand mellan värmebackar. För att få fram det tryckta vaxpapperet i tid fick Åkerlund & Rausing använda gummiklichéer för dekoren, varför kvalitén på trycket blev därefter. Amerikanska Fish Sticks hade fotograferats av men bildperspektivet vändes upp och ner i hastigheten.

Kvantiteten klarades av på utsatt tid och kvalitén var väl så bra som den amerikanska, tack vare den fina fiskråvaran. Någon konkurrerande importprodukt dök aldrig upp och försäljningen av Findus fiskpinnar kom igång med rekordfart. Namnet Fish Sticks översattes rakt av. I England var namnet Fish Fingers, som lät förfärligt på svenska. Efter mycket huvudbry fastnade man till slut för namnet "Fiskpinnar? som då verkade mycket främmande.

Produktionen rationaliserades stegvis. I Bjuv skedde produktionen i Konservhall 1 med den åtföljande infrysningen i frystunneln i källaren under Marmeladfabriken. Allt var bra utom fiskpinnarnas färg. Utvecklingsgruppen ansåg att paneringen var "råttgrå" men med lite färgglada kryddor, bland annat paprikapulver, löstes även det problemet. Produktionen flyttades sedermera till Findus fabrik i Grimsby där en automatisk produktionslinje installerades. I Hammerfest kom också produktionen igång så småningom men idag är all produktion av fiskpinnar förlagd till Frankrike.

Fiskpinnar är Finduskoncernens äldsta färdiga fiskprodukt. Enbart i Sverige har vi ätit två miljarder Findus fiskpinnar mellan 1956 och 2006. Tala om succéprodukt!"